Jenny

Jag är en person som lätt accepterar och respekterar andra människor för vem dom är.
personer jag absolut inte respekterar är dem som gjort dumma saker i livet,
saker som våldtagit,mördat,misshandlat osv. 

Jag accepterar både svarta , vita , tjocka, smala, långa & korta, männ & kvinnor, tjejer och pojkar.
Handikappade,missbildade, perfekta, arbetslösa, rika & fattiga människor.
Jag vet hur det är att inte känna sig perfekt, jag har varit där.

Jag vet hur svårt det är att känna sig som en i mängden.
När jag gick emellan 4-9 så kände jag mig annorlunda, inte som alla andra!
Jag sa inte så mycket trotts att jag ville.

Jag skrattade bort det onda, det som fick mig att må dåligt.
Och när mina föräldrar skilde sig blev det inte bättre.
Jag var både orolig för både mig & min lillebrors skull, jag kände skuld till mamma & pappa.
jag trodde att det var jag som var felet.

Jag älskade att vara Jenny, trotts allt. 
Men nu när jag tänker efter, så var jag bara en sorgsen liten flicka innerst inne,

Jag vet hur det känns att vara i närheten av "handikappade" eftersom min morbror är det!
Jag älskar han, något fruktansvärt, och det kommer jag förevigt göra!
För mig har han inget handikapp, han är min älskade morbror!
Utan honom hade jag inte känt mig stark, när jag vet att han har det bra, då mår jag bra!
När jag ser att han jobbar, sitter vid datorn, pratar med vänner, åker och cyklar och bowlar.
trotts att han har medel-klassigt handikapp,
när jag var liten, kunde han inte gå, men han nu har han lärt sig, mot alla odds.

Jag vet hur det är att känna sig ensam, att känna sig så ensam, så att man tänker:
att ingen vill vara med en.
Jag satt hemma 95% av tiden som "ung".
Jag pysslade, ritade och tog kort. 
Jag hade inte många vänner, och det har jag än idag inte.
Jag minns hur det var när man trodde att vissa personer fanns för än, fast dem egentligen gick bakom ryggen.

Jag minns också hur jobbig jag tyckte skolan var,
trotts att jag hade lätt att lära.
Jag tyckte matten var svår, och det har jag än idag.
När jag ska räkna 10+6 då måste jag räkna på fingrarna.
jag tror jag har någon slags "dyselexi" fast för matten.

Jag skriver denna text för att visa alla flickor/pojkar där ute att 
man kommer långt med att vara speciell.
Se bara på alla kändisar, nästan allihop har varit utsatta för mobbning/eller på något annat sätt kännt sig annorlunda.
Se på dem, dem har lyckats! då kan också du!