Sanningen rann ur mig.

(Lyktan gjorde Julia igår)  

Hej! Gick o la mig fruktansvärt sent igår. Sorgen över allt jag varit med om under mitt nittonåriga liv tog övertag. Efter bigbrother live igår, satt jag i min ensamhet med Aaron i famnen & bara lät tårarna rinna. Kändes som sanningen rann ur mig på något vis. Klart att jag också känner sorg ibland, över saker som tynger mig. 
Jag har ett par väldigt tunga skor, vill säga. Jag är känslig, oerhört känslig. Tar ofta åt mig & låter andras ord regera som kungar i min skalle. Men trotts det försöker jag vara stark & vara den mamma,fru & syster jag alltid velat vara. Dotter är jag såklart också, men lite svårt att vara dotter till någon man inte känner någon tillit till, eller att man inte kan dela minnen utan att känna sig ledsen. Klart jag saknar min mamma & pappa. Jag är trotts allt egentligen inte vuxen än. Men att behöva gå och fundera över hur allt ska bli i slutändan, när det ända i livet jag har är mig själv. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar inte funnits någonsin där för mig, som jag skulle velat. Jag växte upp fort, i skolan kände jag mig ledsen och utanför. Inte var det någon som ville följa med mig hem efter skolan. Jag var den ensamma varg som man bara trodde var möjligt i mardrömmar. Men verkligheten är trotts allt inte en dans på rosor. Varje dag är minst ett par i varje klass ensamt och precis lika ledsen som jag var. Klart man inte alltid kan se till så att just dom där känsliga personerna ska få det bra, men ett hej, en kram eller varför inte fråga hur dagen varit. 

Ensamheten har varit ett faktum och en sanning för mig länge. Kanske är det därför jag ringer min morfar 8 gånger om dagen & han mig 9 ggr. För att han är den ända som verkligen känner mig. Jag har berättat hemligheter för honom som han kommer bli tvungen att ta med sig till graven. Jag vet inte hur jag ska klara mig när jag växer upp, utan honom. Helt ärligt vet jag inte det. När jag skriver detta gråter jag, av bara tanken att inte han lever tills han blir miljoner år. 

Jag är inte mer än människa. Man ska inte tro att alla har det perfekt hela tiden. Jag är som sagt, en väldigt känslig person, tillbaka dragen & låg självkänsla. Jag är jag, och de är väll det som är huvudsaken. Mina barn ska få veta att den resan jag gjort under min uppväxt inte varit någon paradisresa. Jag har studsat fram som en förvirrad studsboll. Jag har aldrig riktigt veta vad jag vill göra eller haft några specifika drömmar. Mer än att jag alltid velat vara en ung mamma & ha stor familj. Jag har en stor och underbar familj nu, 3 fantastiska barn & en underbar man. Man skulle kunna tro att jag inte har några bekymmer. Men visst har jag det. 

Jag somnade ledsen. Jag behövde det kände jag. Låter nog skumt, men jag behövde ventilera det som jag bärt på under så lång tid. 

Kram
 
 

Att ge ansvar till sina barn!

 
Många undrar saker kring mina tankar om uppfostran hos mina barn. Jag tänkte ta upp ett ämne som faktiskt (vad jag personligen tycker) hör till alla människors uppfostran & utveckling! Att ta ansvar!

Jag berättar nu om ansvar jag låter Julia ha, eftersom pojkarna är alldes för små!
Ansvar i sig är ett väldigt stort uppdrag. Ibland kan man även som äldre inte hålla det man lovar eller ansvara för att saker ska gå rätt till. Därför gör vi aldrig det till en stor sak om något skulle gå fel på vägen! 

Vi brukar ge henne uppgifter i vardagen som ex:
* När jag kastar sopporna på morgonen innan dagis så måste man gå igenom en dörr genom trapphuset för att komma ut vid sopprummet på andra sidan huset. Och vagnen går inte genom den dörren så jag ger henne ansvaret att vakta sina bröder medans jag kastar sopporna! (Det tar mindre än 30sekunder från att gå från dom till att komma tillbax) Hon ser alltid så stolt ut när jag kommer tillbaka! 

* Att hjälpa till att plocka ur & i diskmaskinen. Men detta ansvar eller uppgift gör hon endast när det passar henne. Ingenting vi tvingar henne till eller ber om ofta. Bara för att hon ska lära sig hur man gör.

* Hon hjälper till att städa sitt rum så länge hon orkar.

* Att kunna borsta sina tänder på morgonen utan hjälp. Men vi står alltid bredvid & borstar bort dom sista tandtrollen för säkerhetskull! 

Mer än så begär vi inte av våran lilla. Även om det inte är så stora saker, så är ingenting ett måste. Vill hon inte så tvingar vi inte. Hon är fortfarande ett barn, men ska lära sig att saker inte sker med automatik. 

Julia är också en tjej som blir glad av att hjälpa till. Hon har inställningen att med hennes hjälp blir allt bra! Hon är duktig när hon hjälper. Hon hjälper också gärna till i köket. Hon får ofta hjälpa till vid spisen också. Hon vet att den är varm & att hon bara får hjälpa till när mamma eller pappa är bredvid. Och kommer Léon puttar hon undan stolen för honom & säger ajabaja. Hon får inte använda kniv, mest för att vi bara har jätte vassa knivar. Men hon använder mer än gärna sina plastknivar & motstridigt försöker skala potatisarna. Hon blandar gärna omkring i maten som står på plattorna. Men endast med våran hjälp. Det kan lätt hända olyckor!

Jag & Mathias kommer aldrig tvinga våra barn till att bli något annat än sig själva. Orkar man inte, vill man inte. Måste man inte. Men i tonåren blir det nog annorlunda som sagt. Ju äldre dom blir ju mer ansvar & krav får dom. 
Visa fler inlägg