Att ge ansvar till sina barn!
Många undrar saker kring mina tankar om uppfostran hos mina barn. Jag tänkte ta upp ett ämne som faktiskt (vad jag personligen tycker) hör till alla människors uppfostran & utveckling! Att ta ansvar!
Jag berättar nu om ansvar jag låter Julia ha, eftersom pojkarna är alldes för små!
Ansvar i sig är ett väldigt stort uppdrag. Ibland kan man även som äldre inte hålla det man lovar eller ansvara för att saker ska gå rätt till. Därför gör vi aldrig det till en stor sak om något skulle gå fel på vägen!
Vi brukar ge henne uppgifter i vardagen som ex:
* När jag kastar sopporna på morgonen innan dagis så måste man gå igenom en dörr genom trapphuset för att komma ut vid sopprummet på andra sidan huset. Och vagnen går inte genom den dörren så jag ger henne ansvaret att vakta sina bröder medans jag kastar sopporna! (Det tar mindre än 30sekunder från att gå från dom till att komma tillbax) Hon ser alltid så stolt ut när jag kommer tillbaka!
* Att hjälpa till att plocka ur & i diskmaskinen. Men detta ansvar eller uppgift gör hon endast när det passar henne. Ingenting vi tvingar henne till eller ber om ofta. Bara för att hon ska lära sig hur man gör.
* Hon hjälper till att städa sitt rum så länge hon orkar.
* Att kunna borsta sina tänder på morgonen utan hjälp. Men vi står alltid bredvid & borstar bort dom sista tandtrollen för säkerhetskull!
Mer än så begär vi inte av våran lilla. Även om det inte är så stora saker, så är ingenting ett måste. Vill hon inte så tvingar vi inte. Hon är fortfarande ett barn, men ska lära sig att saker inte sker med automatik.
Julia är också en tjej som blir glad av att hjälpa till. Hon har inställningen att med hennes hjälp blir allt bra! Hon är duktig när hon hjälper. Hon hjälper också gärna till i köket. Hon får ofta hjälpa till vid spisen också. Hon vet att den är varm & att hon bara får hjälpa till när mamma eller pappa är bredvid. Och kommer Léon puttar hon undan stolen för honom & säger ajabaja. Hon får inte använda kniv, mest för att vi bara har jätte vassa knivar. Men hon använder mer än gärna sina plastknivar & motstridigt försöker skala potatisarna. Hon blandar gärna omkring i maten som står på plattorna. Men endast med våran hjälp. Det kan lätt hända olyckor!
Jag & Mathias kommer aldrig tvinga våra barn till att bli något annat än sig själva. Orkar man inte, vill man inte. Måste man inte. Men i tonåren blir det nog annorlunda som sagt. Ju äldre dom blir ju mer ansvar & krav får dom.
Jag berättar nu om ansvar jag låter Julia ha, eftersom pojkarna är alldes för små!
Ansvar i sig är ett väldigt stort uppdrag. Ibland kan man även som äldre inte hålla det man lovar eller ansvara för att saker ska gå rätt till. Därför gör vi aldrig det till en stor sak om något skulle gå fel på vägen!
Vi brukar ge henne uppgifter i vardagen som ex:
* När jag kastar sopporna på morgonen innan dagis så måste man gå igenom en dörr genom trapphuset för att komma ut vid sopprummet på andra sidan huset. Och vagnen går inte genom den dörren så jag ger henne ansvaret att vakta sina bröder medans jag kastar sopporna! (Det tar mindre än 30sekunder från att gå från dom till att komma tillbax) Hon ser alltid så stolt ut när jag kommer tillbaka!
* Att hjälpa till att plocka ur & i diskmaskinen. Men detta ansvar eller uppgift gör hon endast när det passar henne. Ingenting vi tvingar henne till eller ber om ofta. Bara för att hon ska lära sig hur man gör.
* Hon hjälper till att städa sitt rum så länge hon orkar.
* Att kunna borsta sina tänder på morgonen utan hjälp. Men vi står alltid bredvid & borstar bort dom sista tandtrollen för säkerhetskull!
Mer än så begär vi inte av våran lilla. Även om det inte är så stora saker, så är ingenting ett måste. Vill hon inte så tvingar vi inte. Hon är fortfarande ett barn, men ska lära sig att saker inte sker med automatik.
Julia är också en tjej som blir glad av att hjälpa till. Hon har inställningen att med hennes hjälp blir allt bra! Hon är duktig när hon hjälper. Hon hjälper också gärna till i köket. Hon får ofta hjälpa till vid spisen också. Hon vet att den är varm & att hon bara får hjälpa till när mamma eller pappa är bredvid. Och kommer Léon puttar hon undan stolen för honom & säger ajabaja. Hon får inte använda kniv, mest för att vi bara har jätte vassa knivar. Men hon använder mer än gärna sina plastknivar & motstridigt försöker skala potatisarna. Hon blandar gärna omkring i maten som står på plattorna. Men endast med våran hjälp. Det kan lätt hända olyckor!
Jag & Mathias kommer aldrig tvinga våra barn till att bli något annat än sig själva. Orkar man inte, vill man inte. Måste man inte. Men i tonåren blir det nog annorlunda som sagt. Ju äldre dom blir ju mer ansvar & krav får dom.
Tkr det låter extremt vettigt! Ansvar är bra men måste ju anpassas efter ålder.