Sanningen rann ur mig.
(Lyktan gjorde Julia igår)
Hej! Gick o la mig fruktansvärt sent igår. Sorgen över allt jag varit med om under mitt nittonåriga liv tog övertag. Efter bigbrother live igår, satt jag i min ensamhet med Aaron i famnen & bara lät tårarna rinna. Kändes som sanningen rann ur mig på något vis. Klart att jag också känner sorg ibland, över saker som tynger mig.
Jag har ett par väldigt tunga skor, vill säga. Jag är känslig, oerhört känslig. Tar ofta åt mig & låter andras ord regera som kungar i min skalle. Men trotts det försöker jag vara stark & vara den mamma,fru & syster jag alltid velat vara. Dotter är jag såklart också, men lite svårt att vara dotter till någon man inte känner någon tillit till, eller att man inte kan dela minnen utan att känna sig ledsen. Klart jag saknar min mamma & pappa. Jag är trotts allt egentligen inte vuxen än. Men att behöva gå och fundera över hur allt ska bli i slutändan, när det ända i livet jag har är mig själv. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar inte funnits någonsin där för mig, som jag skulle velat. Jag växte upp fort, i skolan kände jag mig ledsen och utanför. Inte var det någon som ville följa med mig hem efter skolan. Jag var den ensamma varg som man bara trodde var möjligt i mardrömmar. Men verkligheten är trotts allt inte en dans på rosor. Varje dag är minst ett par i varje klass ensamt och precis lika ledsen som jag var. Klart man inte alltid kan se till så att just dom där känsliga personerna ska få det bra, men ett hej, en kram eller varför inte fråga hur dagen varit.
Ensamheten har varit ett faktum och en sanning för mig länge. Kanske är det därför jag ringer min morfar 8 gånger om dagen & han mig 9 ggr. För att han är den ända som verkligen känner mig. Jag har berättat hemligheter för honom som han kommer bli tvungen att ta med sig till graven. Jag vet inte hur jag ska klara mig när jag växer upp, utan honom. Helt ärligt vet jag inte det. När jag skriver detta gråter jag, av bara tanken att inte han lever tills han blir miljoner år.
Jag är inte mer än människa. Man ska inte tro att alla har det perfekt hela tiden. Jag är som sagt, en väldigt känslig person, tillbaka dragen & låg självkänsla. Jag är jag, och de är väll det som är huvudsaken. Mina barn ska få veta att den resan jag gjort under min uppväxt inte varit någon paradisresa. Jag har studsat fram som en förvirrad studsboll. Jag har aldrig riktigt veta vad jag vill göra eller haft några specifika drömmar. Mer än att jag alltid velat vara en ung mamma & ha stor familj. Jag har en stor och underbar familj nu, 3 fantastiska barn & en underbar man. Man skulle kunna tro att jag inte har några bekymmer. Men visst har jag det.
Jag somnade ledsen. Jag behövde det kände jag. Låter nog skumt, men jag behövde ventilera det som jag bärt på under så lång tid.
Kram
Jag har ett par väldigt tunga skor, vill säga. Jag är känslig, oerhört känslig. Tar ofta åt mig & låter andras ord regera som kungar i min skalle. Men trotts det försöker jag vara stark & vara den mamma,fru & syster jag alltid velat vara. Dotter är jag såklart också, men lite svårt att vara dotter till någon man inte känner någon tillit till, eller att man inte kan dela minnen utan att känna sig ledsen. Klart jag saknar min mamma & pappa. Jag är trotts allt egentligen inte vuxen än. Men att behöva gå och fundera över hur allt ska bli i slutändan, när det ända i livet jag har är mig själv. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar inte funnits någonsin där för mig, som jag skulle velat. Jag växte upp fort, i skolan kände jag mig ledsen och utanför. Inte var det någon som ville följa med mig hem efter skolan. Jag var den ensamma varg som man bara trodde var möjligt i mardrömmar. Men verkligheten är trotts allt inte en dans på rosor. Varje dag är minst ett par i varje klass ensamt och precis lika ledsen som jag var. Klart man inte alltid kan se till så att just dom där känsliga personerna ska få det bra, men ett hej, en kram eller varför inte fråga hur dagen varit.
Ensamheten har varit ett faktum och en sanning för mig länge. Kanske är det därför jag ringer min morfar 8 gånger om dagen & han mig 9 ggr. För att han är den ända som verkligen känner mig. Jag har berättat hemligheter för honom som han kommer bli tvungen att ta med sig till graven. Jag vet inte hur jag ska klara mig när jag växer upp, utan honom. Helt ärligt vet jag inte det. När jag skriver detta gråter jag, av bara tanken att inte han lever tills han blir miljoner år.
Jag är inte mer än människa. Man ska inte tro att alla har det perfekt hela tiden. Jag är som sagt, en väldigt känslig person, tillbaka dragen & låg självkänsla. Jag är jag, och de är väll det som är huvudsaken. Mina barn ska få veta att den resan jag gjort under min uppväxt inte varit någon paradisresa. Jag har studsat fram som en förvirrad studsboll. Jag har aldrig riktigt veta vad jag vill göra eller haft några specifika drömmar. Mer än att jag alltid velat vara en ung mamma & ha stor familj. Jag har en stor och underbar familj nu, 3 fantastiska barn & en underbar man. Man skulle kunna tro att jag inte har några bekymmer. Men visst har jag det.
Jag somnade ledsen. Jag behövde det kände jag. Låter nog skumt, men jag behövde ventilera det som jag bärt på under så lång tid.
Kram
Fortsätt kämpa underbara du. Men har du inga kusiner eller mostrar eller fastrar som du kan ha kontakt med? <3